[tillbaks index] | [till text- diktarkivet]

[innehåll]

Länkar [Fänrik Ståls Sägner] [De dö för sin kung] [Lantvärnsmännen] [Revolutionen bara ett par byxor ifrån] [Sveaborg] [Georg Carl von Döbeln] [Ernst von Vegesach] [Johan August Sandels] [Carl Johan Adlercreutz]

Finska kriget
1808 och 1809

[topp]

uppdaterat 27 feb 2001

[1. Krigets orsaker och utbrott] [2. Sorgespel] [3. Tavastehus] [4. Fänrikens marknadsminne] [5. Runeberg - Tegnérs motsats] [6. I fält mot Norge] [Källor]

[topp] | [innehåll] | [nästa]

Krigets orsaker och utbrott Redan under hösten 1807 hördes rykten bland svenska allmänheten, man visste ej varifrån, om snart stundande fejd och landsnöd. Från alla sidor trodde man sig varsna faran. Danmark rustade och sammandrog trupper på norska gränsen. Öster ifrån kommo de mest hotande olycksbuden. Stora truppsammandragningar sades äga rum längs hela östersjökusten. På ett mycket varsamt sätt avböjde kung Gustaf IV Adolf de ryska anspråken, Sveriges medverkan till österjökustens avstängande för engelska fartyg, vilkas uppfyllande, skrev han, vore detsamma som ett krig med England och den svenska handelns fullständiga undergång. Den ryska regeringen tycktes finna sig i denna förklaring. Men olyckligtvis inskränkte sig Gustaf Adolfs försiktighet till detta kloka brev. Då han samtidigt fick veta, att kejsar Alexander förärat Napoleon en hög rysk orden, råkade han i formligt raseri, enär han hatade den franske kejsaren likasom allt som ledde sitt ursprung från franska revolutionen. Han fann det ovärdigt en sann riddersman att bära samma ordenstecken som "det korsikanska vilddjuret" - så kallade han Napoleon - och beslöt därför att återsända alla ryska ordnar, som han själv erhållit. Detta var naturligtvis en mycket stor förolämpning mot den ryske kejsaren och kunde icke heller annat än öka dennes sedan lång tid tillbaka närda ovilja mot Sverige samt försvåra de ännu icke avslutade underhandlingarna. "Nu", skrev Stedingk, svenskt sändebud,  från Petersburg, "nu kan man vänta det värsta." Och det värsta skulle icke länge låta vänta sig. Genom freden i Tilsit, sommaren 1807, hade kejsar Alexander blivit Napoleons synnerligt gode vän och beundrare. Det var en för många folk mycket farlig vänskap. Endast England kunde motsätta sig de mäktiga kejsarnas planer att sinsemellan skifta herradömet över världen, och även England ville Napoleon kuva. Det var visserligen oåtkomligt för hans härar, skyddat som det var av en stark flotta. Men genom att tillspärra alla hamnar på Europas fastland för Englands handelsskepp trodde han sig kunna förstöra källan till dess rikedom och krossa dess makt. Den svaga kraft, som Gustaf Adolf - sedan flera år hans oförsonligaste fiende - ställde vid Englands sida, hade han i Tilsit överlämnat åt sin nye vän, den ryske kejsaren, att kväsa. "Sveriges konung", hade han sagt, "kan i dag vara er frände, er bundsförvant, alltid blir Sverige dock Rysslands geografiska fiende. Petersburg ligger alltför nära Finlands gräns, och de vackra damerna i eder huvudstad böra icke längre oroas i sina palats av dånet från svenskarnas kanoner." Alexander hade med villigt öra lyssnat till detta råd, som ju innehöll i få ord ett av de förnämsta önskningsmålen för den ryska politiken. Detta kan förefalla egendomligt, då Gustaf Adolf och Alexander voro bundförvanter och nära släktingar. Men de hade ofta gjort varandra förtret. Nu senast hade Gustaf Adolf genom sin oförmåga såsom fältherre under de nyss slutade kriget mot Napoleon vid flera tillfällen svikit Alexanders förväntningar. Rysslands engelska underhållspenningar, vilka voro försäkrade fritt genomtåg genom Sverige, hade Gustaf Adolf egenmäktigt belagt med kvarstad, under påstående att Ryssland sedan lång tid tillbaka häftade i skuld till svenska kronan. Med ett ord, skäl saknades icke för kejsar Alexander till krig, och han försonade sig också småningom med tanken på Finlands erövring. Sedan freden med Napoleon avslutits, hade det också endast varit den gynnsammaste tidpunkten därför, som avvaktats. Denna skulle först komma, då havet tillfröse och stängde samfärdseln mellan Sverige och Finland, liksom mellan Sverige och England. Underhandlingarna, som förts under hösten, hade å ryska sidan endast skett för skenets skull. Så länge fred icke var sluten mellan Gustaf Adolf och Napoleon, så länge tvärtom den förre vid alla tänkbara tillfällen lade sitt hat i dagen, var det ej att hoppas ett verkligt gott slut på underhandlingarna, ty då kejsar Alexander en och annan gång tvekade, kom alltid det franska sändebudet och underblåste den krigiska stämning, som höll på att lägga sig. I stället för att sätta Finland i försvarstillstånd hade Gustaf Adolf hängivit för hans sinne, såsom Själlands och Norges erövring från danskarna och storartade utvidgningsförslag för det svenska väldet i norra Tyskland. Fåfängt höjde sig åtskilliga röster bland hans rådgivare mot denna ensidiga fälttågsplan. Även om Norge eller Mecklenburg tillfölle det svenska väldet, voro dessa landsdelar, sade de, en ringa ersättning för Finland. Då de först måste erövras, skulle deras invånare med ovilja, kanske med hat anse sina nya herrar. Finland däremot vore sedan århundraden tillbaka fastvuxet vid moderlandet, utgjorde en huvuddel av det hela. Dock, i Gustaf Adolfs underliga lynne, med dess sällsamma blandning av nyktert förstånd och överspändhet, var kanske envisheten den väsentligaste beståndsdelen. Han hade sagt, att Finland finge hjälpa sig självt. Endast de trupper, som funnos där vid krigets utbrott, fingo därför tillstånd att upptaga striden mot den ryska övermakten. Och därvid blev det, ty allt måste böja sig för den enväldige konungen. Ett ringa och fattigt folk kan för övrigt med lycka och framgång kämpa mot övermakten, om det kämpar med mod, kraft och klok beräkning. Men intetdera skedde här i Sverige år 1808. Icke ens alla trupper, som funnos i Sverige, kommo, såsom vi längre fram skola få se, till användning. Den 21 februari 1808 inbröt ryska hären på tre ställen, Keltis, Anjala och Abborfors, över svenska gränsen, utan annan krigsförklaring än ryske överbefälhavarens, general Buxhoewdens, proklamationer till finska folket och hären att göra uppror mot sin laglige konung.

[topp] | [innehåll] | [nästa]

Sorgespel  text: C. Georg Starbäck Finland var, som vi veta, oförberett på ett anfall, och hade ryssarna i januari ryckt över gränsen, hade måhända svenska krigshären gått miste om mycket, den hade lidit mindre smälek, men också lagt några kransar mindre på sina minnens lagerhöljda altare.  Det är ett sorgespel detta 1808 och 1809 årens krig, med kanonen och Björneborgsmarschen till orkester, och vid vars toner man ser de svenska fanorna vinna seger efter seger, och likväl flyttas alltjämt tillbaka, som om marken vek undan, som om all denna tapperhet, allt detta mod vore ett hugg i luften, en strid mot molnstod, fåfängt, lönlöst, utan namn och utan ära. Det är som ett skuggspel, som en ond dröm, där man rör sig och likväl icke kommer ur fläcken.  Och ännu dystrare, ännu hemskare blir detta sorgespel, om - det är sant, att det var de maktägande i Sverige, de som stodo omkring konungen och hade hans öra, - om det var dessa, som med flit lämnade Finland åt sitt öde.  Det har gått, och det går en aning genom det svenska folket, att förräderi var med i spelet, ej blott därute på gränsen öga mot öga med ryssarna, utan även i själva Stockholm. Folket dömde efter vad det såg - och synen var sådan, att man icke kunde på ett förnuftigt sätt annorlunda förklara den. Att blod flöt, att tappre män föllo, och att segrar vunnos, det såg man, men man såg också, att allt detta snarare skadade än gagnade Sveriges sak, att varje seger i själva verket var en förlust.  Ovännen kom och sådde ogräs bland vår bästa sådd, och den ovännen var ingen främling, han talade vårt språk, var hemma i vårt hem ... ve, ve över honom!

[topp] | [innehåll] | [nästa]

Tavastehus text: C. Georg Starbäck Vid Tavastehus rullade täckelset upp över första handlingen i detta blodiga, detta nesliga och likväl så ärofulla drama. Det var den 29 februari på eftermiddagen, en kall och bister vinterdag. En del av svenska hären var samlad kring Tavastehus, där högkvarteret var och tjänstförättande generalbefälhavaren, Carl Nathanael af Klerker. Man avbidade Adlercreutz med otålighet. Denne befann sig dagen förut vid Kangantaka och Okerois, man visste redan att tala om striden där och om major von Essen, som blivit fången; de Adlercreutzka bataljonerna borde därför snart bliva synliga. I detsamma hördes fältmusik, som närmade sig alltmera. Soldaterna skyndade ut. Det var Adlercreutz med sina tappra, som kom, och där blev fördubblat liv och rörelse i den lilla staden, och gamle general Klerker gnuggade förnöjd sina händer, när han lyssnande öron uppfångade den första trumvirveln av de livligt väntande trupperna. "Nu hava vi dem", sade han till överste Palmfelt, som var hos honom, "nu hava vi dem här; låt nu ryss och rackare komma, här bjuder jag på frispektakel." "Men nu rida vi ut, jag vill se gubbarna på nära håll, innan vi imorgon lägga råd om batalj." Och generalen satte sig till häst och red genom staden och mot de framtågande regementena. Och för varje kompani, som marscherade förbi, fick den gamle mannen liksom mera liv och mera kraft. Han kände dem i botten, dessa skaror från Nyland, från Tavastland, från Åbo och Björneborg. Det var klart månsken, och himlen var blå och hög, och stjärnorna gnistrade. Men köld, hunger, trötthet betydde intet denna kväll. Man skulle få slåss, man skulle få sin brinnande längtan att få mäta sig med de hatade ryssarna tillfredställd, det visste man; hären hade därför blivit varje öga generalen så modigt till mötes, därför lopp ett sorl av jubel genom leden, där den gamle red fram. Och nu voro 6,000 man samlade omkring Tavastehus, och nu skulle man slåss på gammalt ärligt svenskt vis, som vid Leipzig, som vid Narva och vid Holofzin. Där fanns ej en man i hären, som icke välsignade den generalen, gubben med det manligt friska hjärtat. Om strid, om seger, om fosterjordens befriande drömde de som sovo, drömde de som vakade. Minnen från fordom vaknade och fingo liv, sägnerna från far och farfar gingo omkring som ljusa skuggor i kyller och i riddarsvärd. Endast en fläck skymde den klara, vackra, glittrande vintertavlan, men det var en mörk fläck. Den tog sig ut som en ful mask på en vit brudklänning. En rad av slädar körde raskt in i Tavastehus. Grannt utstyrda lakejer sutto i dessa slädar, men tåget tog sig på avstånd lika svart ut ändå. Dessa slädar stannade framför det förnämsta huset i staden, och man började ur slädarna inbära en hel hop saker, dock ingenting, som tycktes häntyda på kriget. Snarare liknade det någon förnäm mans flyttsaker. Bland dessa voro även fruntimmer, vilka behandlades med en sådan varsamhet, utan att man därför kunde kalla det aktning, att vi på sin höjd kunna räkna dem till ett mellanting mellan ägaren till denna karavan och hans saker. Ägaren till allt detta var hans excellens greve Wilhelm Mauritz Klingspor. Han var på väg till Tavastehus. Raden av slädar och livréklädda betjänter, fruntimren och matvarorna, läckerheter både av prima sort och svåra att med ens anskaffa i Finland mitt under brinnande krig, allt detta var hans tillhörigheter och hade rest förut för att kunna bereda excellensen hans frukost o. s. v., då han följande dagen skulle anlända. Men gamle Klerker satt länge vid sitt arbetsbord den natten. Och stjärnorna på himmelen de blänkte. Följande dagen randades, och det högre befälet samlades hos general af Klerker. Bland officerarna rådde över huvud samma sinnesstämning som bland soldaterna. Dock hade ryskt guld hittat vägen till en och annan ficka. Men dessa, såsom överste Palmfelt, kunde dock icke utöva något inflytande på den allmänna stämningen, som avgjort talade för batalj. Just som man livligast talade om utsikterna för att våga en strid, anlände generalstabsadjutanten, överstelöjtnant Suremain, och underrättade general Klerker, att den av konungen utnämnde överbefälhavaren, greve Klingspor, var kommen och redan satt vid sitt frukostbord, samt anhöll, att de församlade herrarna behagade inställa sig hos honom. Det dröjde icke länge, förr än man var hos övergeneralen, som lyckligen slutat sin kräsliga frukost. Några av officerarna funno det dock underligt att se en del av generalens packslädar redan färdiga att bryta upp, när de kom in på gården. Uppe i salen hos excellensen gick det hett till. "Jaså, herrarna tänka på batalj?" yttrade Klingspor, sedan general af Klerker redogjort för de åtgärder, som av honom blivit vidtagna. "Ja, det gör vi", upprepade Klerker, "och det på goda skäl." "I vad ni anfört finner jag dock inga skäl. Ryska hären är för manstark, man säger ju, att den stiger ända till 70,000 man; vi få visst icke gå anfallsvis till väga. Jag ber att först och sist få erinra om ordalydelsen av konungens mig givna instruktion, enligt vilken frälsningen av armén och fästningarnas försvarande bör vara förnämsta ändamålet med försvarsanstalterna under vintern. Jag tilltror mig icke kunna våga en huvuddrabbning tvärt emot konungens befallning." Det blev ljudstilla i salen vid dessa överbefälhavarens ord. Många ansikten mörknade, någras blickar försökte förstulet utforska generalen. Gamle Klerker bleknade, och hjältevrede började flamma ur hans gamla ärliga ögon. "Finlands frälsning, ers excellens, ligger i en strid på liv och död, icke i ett återtåg. Hären brinner av begär att strida, det är något, som icke bör förbises. Ryktena om fiendens stora antal äro överdrivna, och vad som är säkert, här vid Tavastehus äro vi lika starka som han. Dessutom äro våra stridskrafter inuti landet icke så betydliga, att de kunna göra oss stort gagn, men fienden kan, om han får hållas, göra ryktena om sitt stora antal till sanning." Excellensen såg ned framför sig vid dessa med värme yttrade ord, och hans munvinklar drogos ned på ömse sidor om den kluvna hakan. "Nej", sade excellensen, "det blir ingen drabbning av. Konungens instruktion och Finlands frälsning förbjuda en sådan." "Jag går med mitt huvud i borgen för seger, ers excellens", utropade Klerker, och hans ögon brunno, och hans hand knöt sig hårt om värjfästet; "låt mig själv utföra min plan, och må ansvaret drabba mig ensam." Det låg nästan hån på excellensens vällustiga läppar, då han svarade: "Ni förlorar ert huvud, general, men jag vill ej blottställa mig för Lewenhaupts öde." Klerker såg upp på excellensen med ett obeskrivligt uttryck i sitt ansikte. "Må mitt huvud falla för fäderneslandet", sade han. "Jag anser diskussionen slutad", inföll excellensen; "min instruktion är klar, order skola genast utfärdas om arméns marsch i morgon." Och han stoppade instruktionen i fickan utan att visa den för någon. Den 8:e mars inryckte greve Buxhoewden och hans ryssar till ett Tavastehus där det ej fanns en enda svensk soldat.

[topp] | [innehåll] | [nästa]

Fänrikens marknadsminne text: Johan Ludvig Runeberg Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör, Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör? Så begyntes sången, yngling, ord för ord jag minns den än; När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den. Det var marknad; folk och varor mötte ögat, vart man såg, Folket var ej glatt att skåda, och för köp var ej min håg. Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut, Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut. Om med avsikt så den hejdats, om av tvång, det vet jag ej; Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej. Men i vagnen satt en herre, vårdslös mot suffletten stödd, Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd. Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar. Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och var? Jo vid Lappo, jo vid Salmis stod han bland de tappres tal, Men han var kapten den tiden, nu är han en hög genral. Och förändrad var han mycket, ej likväl av åren blott, Mer av denna stolta prägel, han på livets höjder fått. Var det högmod? Kanske icke; - i hans min, hans skick, i allt Låg ett drag av lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt. Glatt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid, Men på denne såg jag bara, hjärtat blev ej varmt därvid. Yvs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också, Mindre stolt, men bättre smyckad var du, när du blödde då. Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här, Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär; Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör, Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör? Jag ver en som ville lyssna, en av granadörens sort, Och jag vände mig med stolthet från den höge herren bort, Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång. Högrest, men med blottat huvud på en trappas steg han satt, Med den vänstra handen höll han över knät sin slitna hatt. Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåva än, Men den högra, den var borta, kriget hade skördat den. Och han sjöng för menigheten, vem som ville höra på, Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså; Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag. Men han sjöng om höga minnen, dar som strålat längesen, Hjältar, gömda nu i graven, bragder, halvt förgätna ren. Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid, Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid. Jag har stått för kulor, sjöng han, uti sex och tretti slag, Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag; Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här. Finns här bland ett yngre släkte någon enda som var med, Då det ljöd: Till vapen, männer, det är slut med landets fred! Då fanns eld i mannasinne, då var allt på annat vis, Då brann också detta hjärta, som rättnu är kallt som is. Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg! Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött av dagens färd, Men jag sökte nu ej vila, tänkte ej på tak och härd; Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Där fanns mer än härd och flamma, mer än vila natten lång, Där fanns Finlands Här församlad, ung och modig, stark och fri, Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi. Ära över gamle Klercker, evig ära kräver han! Mångbeprövad, sjuttiårig, var han än soldat och man, Ja, jag minns hans vita huvud, där bland rotarne han red Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned. Med sextusen söner kring sig, lika stark som fienden, Ville han med fröjd och ära göra front i livet än. Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss, Och vi litte på varandra, vi på honom, han på oss. Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet självt Med två hakor och ett öga och av hjärta knappt en hälft, Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt Och gav order, han som Klercker, men hans order var reträtt. Natt på drivan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus, Än, sen många är förflutit, står du för mitt sinne ljus, Fast vår trohet blev besviken, fast vårt hopp blev slaget kull, Fast vår seger blev en dröm blott för en hjärtlös veklings skull. När han skall sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod, För de tårar, dem vi göto, då vi bort få gjuta blod? Sveko vi vid Siikajoki, när det äntligt gällde sen, Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben? Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock, och andra fler, Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer. Jag har nämnt de stora båda, ära, ära över dem! Många deras vederlikar gått som de till fridens hem. Döbeln vilar, Duncker vilar; spörjs det nu om deras tid, Får, som här, till vittne duga en förgäten invalid. Varför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll, Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll, Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var, Under Siikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar. Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt, Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtvivlan bytt, Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort Att på Tornes isar stelna och vid Kalix skänkas bort. Hårda slut på våra mödor, tunga avsked från vårt land! Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand. Sen jag där med trofast kärlek blött den svenska sanden röd, Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd. Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen; En soldat skall kunna mista liv och lycka, arm och ben. Gud bevare fosterlandet, det är summan av min sång, Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den varje gång. Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring, Fick en slant av en och annan, av de flesta ingenting; Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt, Böjde djupt sitt gråa huvud och stack fram sin slitna hatt. Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blev då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg, och inom en minut Låg den gamles skatt av slantar slagen över torget ut. Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord. Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu, Ser du, jag är stolt däröver, mycket stoltare än du. Det är sant att lyckan svek oss under mången blodig dag, Det är sant att våra segrar byttes snart i nederlag. Men ödmjuka oss behöva vi för ingen man ändå, Och jag bär min hatt på huvu't, bär du, gubbe, din också! Sagt; ett sken av hög förklaring i hans anlet nu sig spred, Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned; Men han talte - hjärtat brinner än av glädje i mitt bröst, När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst: Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du och nöd; Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd, Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd. Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här! Glatt vi dela må det mindre, när det större lika är. Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig, Du må ha den sena trevnad och din vackra sång för mig. Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn; Folket skilde sig med vördnad och gav plats från hörn till hörn, Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner, Men min blick var skum av tårar, och jag såg den snart ej mer.

[topp] | [innehåll] | [nästa]

Runeberg - Tegnérs motsats text: Ture Nerman Svensk och Ryss, Saxon Lindströms, 1946 Man skulle kanske tänka sig, att finländaren Johan Ludvig Runeberg, som levde under ryskt välde och i sin Fänrik Stål besjöng finska kriget 1808-1809, skulle ge lyriska bidrag till rysshatet. Men tvärtom - kanske därför att han kände ryssarna som folk, vilket inte Tegnér gjorde - såg han ovanligt mänskligt på dem. Han röjer intet hat, han har inte i enda dikt någon smädelse eller karikatyr. I Landshövdingen bugar den barske ryske generalen för den svenska lagboken och avstår från gisslan. General Kulnev, "en bild av bara skägg", tecknas primitiv men mänsklig: "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ" Albert Engström kallar den satsen "den bästa och mest koncentrerade karakteristik som inom litteraturen någonsin är gjord" och finner, att den "karakteriserar hela ryska folket, dess orientaliska kynne, dess asiatiska vildhet" (Moskoviter, 1924) Runeberg har i flera dikter upptagit slaviska ämnen och i eposet Nadesjda direkt ett ryskt motiv från 1800-talets mitt. I Älgskyttarna har han klassiskt porträtterat ett lag ryska köpmän, gårdfarihandlare från förra delen av 1800-talet. Ellen Key har rätt, då hon (I Finland och Ryssland, 1900) påpekar att Runeberg inte har skrivit en rad som eggar krigslidelsen, tvärtom erkände endast en helig strid, den till försvar för fosterland, frihet och lagar. Och ytterligare har Runeberg - liksom den andre store finländaren i svensk lyrik Topelius - ett drag: "frånvaron av varje nationalfördom: ej en droppe rysshat ska kunna uppvisas hos någondera".

[topp] | [innehåll]

I fält mot Norge (1808) text: Elof Tegnér, Gustaf M. Armfelt, 1894 (2:a upplagan) Medan tsarens härskaror inryckte i Finland, nalkades 20,000 fransmän och spanjorer under Bernadottes befäl Sveriges landamären söderifrån. Samtidigt gjordes med iver förberedelser till ett anfall mot Sverige från väster under ledning av Kristian August, prins af Augustenburg. Den stränga vintern skulle, så hoppades Sveriges fiender, slå en brygga till Skåne över Öresund för fransmän och danskar; och om Finlands erövring hunne bliva fullbordad, medan Bottenhavet ännu låg tillfruset, skulle norra Sverige bliva ett lätt rov för den förenade styrka av ryska och norska trupper, som borde mötas i Norrland. Sådan var den kombination, som, om den utförts, skulle på kort tid hava utplånat Sverige från de självständiga staternas antal. Men planen var för vidsträckt för att kunnas lyckas. Den ryska hären hann år 1808 ej över havet; brist på livsmedel och utrustning hindrade norska trupperna att gå anfallsvis tillväga i förening med de "barbarer", för vilka deras anförare hyste en ofta uttalad motvilja. Och Bernadotte hejdades i sitt framryckande ej blott genom omslag i vintern, utan ock genom en befallning från Napoleon, som fått andra planer i sikte: hans trupper hunno ej längre än till Fyen. Den skickelse, som ville att de båda fältherrar, som 1808 från söder och väster skulle föra sina härar mot Sverige, efter varandra skulle kallas till dess tronföljare, och att en av dem skulle grunda en ny dynasti, tillstadde icke, att någon av dem såsom fiende beträdde Sveriges jord. Emellertid måste Sverige sent omsider, i mars 1808, bereda sig på att möta faran. En reservarmé skulle, enligt konungens beslut den 6 mars, sammandragas i Örebro, för att efter omständigheterna draga sig mot Norge eller mot Skåne; och sedan danska krigsförklaringen anlänt den 14 mars, beslöts att denna reservarmé genast skulle avmarschera till västra gränsen och erhålla namn av västra armén, medan andra trupper sammandrogos i Skåne. Det var åt Gustaf Mauritz Armfelt, som uppdraget lämnades att vara befälhavare för västra armén i Örebro. Västra arméns bedrift, som gjort den minnesvärd i Sveriges historia, tillhör året 1809; men den nämnes ej i krigs-, utan i revolutionshistorien. Under fälttåget 1808 behandlades denna armé styvmoderligt av dem som sutto vid styret. Och styvmoderligt har detta fälttåg även behandlats i eftervärldens minne, nämligen i Sverige: detta krig, vars tilldragelser av norrmän omtalas med stolthet och vars minne ännu i dag frammanas till nationalkänslans stärkande, är i Sverige nästan förgätet. Icke därför, att hågkomsten skulle hava inneburit något förödmjukande, ty de små motgångarna under gränsposteringskriget voro dock inga nederlag, och prov saknades ingalunda på svensk mandom. Men orsaken är lätt att finna. Den blodiga glansen från Finlands ärofulla strid 1808 har framför allt fängslat så väl samtidens som eftervärldens uppmärksamhet; och den härs bedrifter, som "frös och svalt och segrade tillika," har ställt den här i skuggan, som ej heller undgick krigets lidanden och försakelser, men som ej kunde skriva nya segernamn på Sveriges fanor. Och med rätta: Lier var intet Sijkajoki. Men å andra sidan var Praestbakke intet Sveaborg, och - den svenske överbefälhavaren ingen Klingspor. Smickrande, ehuru icke utan sin epigrammatiska udd, skrev Leopold, efter genomläsningen av Armfelts berättelse om norska fälttåget, i ett skaldebrev till dess författare: Jag är ej general, jag känner ej de lagar, hvarefter man ett fälttåg gör: men jag är svensk, och jag beklagar ett fuktladt fosterland, som vanvettet förstör; men jag har läst er skrift, och suckar, som jag bör, att se, då härarna för oss på fältet vika, hur maktens oförstånd gör Sveriges undergång, att se en stor talang, som alla medel svika, som stängs på segerns väg af nyck-befälens tvång och har vid hvarje steg, att strida på en gång mot fiende, natur och dumheten tillika. Hvad hjälp mot allt det där? Historiens, min Baron. Tro mig: Ni står ej trygg förr´n inför hennes tron. Där skall Ni Er i sällskap finna med alla stora män från Grekeland och Rom. Och vore hon, änskönt, ej Sanningens gudinna, var lika obesörjd ändå om hennes dom: Ni är héros - och hon är qvinna!

[topp]

Källor: Gustaf Björlin Finska kriget 1808 och 1809, (1905) C. Georg Starbäck Historiska Bilder Skarpskyttens ungdomsminnen, (1892) Johan Ludvig Runeberg Fänriks Ståls Sägner

[topp]

[tillbaks index] | [till text- diktarkivet]

[innehåll]

Länkar [Fänrik Ståls Sägner] [De dö för sin kung] [Lantvärnsmännen] [Revolutionen bara ett par byxor ifrån] [Sveaborg] [Georg Carl von Döbeln] [Ernst von Vegesach] [Johan August Sandels] [Carl Johan Adlercreutz]